Utan dig tystnar världen och förlorar all mening

Eg blir ikkje ferdig med ordet “du”, det har ei enormt sterk lading for meg. Du er så viktig, men kan òg vere så vanskeleg: Skjønar du kva eg meinar? Har eg skjøna deg riktig? Er du ulik meg på ein måte som gjer at vi snakkar forbi kvarandre? Er det noko du ventar av meg som eg ikkje gir deg? Seier eg for lite, eller er eg for ærleg? Det er spørsmål eg aldri kan leggje frå meg; dei er på sitt eige vis livsviktige.

Den finske poeten Peter Mickwitz, som eg har blitt kjend med gjennom Fria seminariet för litterär kritik (FSL), er også oppteken av det eksistensielt viktige og vanskelege i (den språklege) relasjonen mellom “eg” og “du”. Han har fordjupa seg i filosofien til Emmanuel Levinas og Maurice Blanchot, noko som pregar tekstane i den lille, fine essaysamlinga Förlorat fra 2010. Gjennom tekstar om forfatterar som Franz Kafka, Clarice Lispector og Samuel Beckett reflekterer Mickwitz rundt skriving som eksistensielt prosjekt. Kanskje som ein “tribute” til Blancots fragmentestetikk, er det ovanfor dei løpande essaytekstane sett inn ulike tekstfragment, nokre henta frå ei poetikkordbok Mickwitz har sysla med, andre frå ei arbeidssdagbok. Det er mykje fint å seie om essaysamlinga, men her og no skal eg berre gjengi ein tekst som umiddelbart gav gjenklang i meg:

Du, till
Utan dig finns jag inte till, men hur kommer jag till med dig? Dialogiskt, i byte och förening? Eller asymmetriskt, i förlust och missförstånd, rentav i skilsmässa?

Om vi inte är två – vi – finns det inget språk, inget att säga, inget att förstå. Språk är meningslöst och omöjligt annat än i relation till någon annan. Samtidigt förvandlar du det jag säger och gör det til någonting helt annat, någonting som jag inte har någon kontroll över. Därför är vår relation asymmetrisk. Men eftersom du garanterar min existens – hela världens existens för mig – genom att du ger mig språket, genom att ge mitt språk en mening och riktning (till) finns jag inte till utan dig. Å andra sidan suddar du ut mig genom och med språket, som alltså inte existerar utan dig, det vill säga: samtidig som jag finns till tack vare dig; du gör det möjligt att tänka mig någon slags död, utan dig finns ingen död.

Mitt i “miget” finns et svart hål, tack vare dig, men också den omgivande, föränderliga och godtyckliga men ändå så verkliga substansen finns, tack vare dig.

Så, världen är inte beroende av mig utan av oss. Och för oss är du alltid den viktigaste, för du föregår: du ger mig språket, du ger språket en möjlighet. Utan dig är jag tyst, och utan dig tystnar världen och förlorar all mening.

(Gjengitt med tillatelse frå Förlorat. 4 essäer av Peter Mickwitz. Söderstrøms, 2010.)

Les bokmelding av Förlorat, skrive av Fredrik Hertzberg

Les forlagspresentasjonen av Peter Mickwitz

One comment

Legg att eit svar

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com logo

Du kommenterer no med WordPress.com-kontoen din. Logg ut / Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer no med Twitter-kontoen din. Logg ut / Endre )

Facebook-foto

Du kommenterer no med Facebook-kontoen din. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer no med Google+-kontoen din. Logg ut / Endre )

Koplar til %s