… och något streck har ritat

Eg veit det er på tide at eg begynner å lese nyare poesi, men no er det eingong slik at dei dikta eg las og grunda på da eg skreiv hovudoppgåva mi stadig dukkar opp i tankane. Det er noko med Gunnar Björlings syn på verda og måte å tenkje på som eg kjenner meg igjen i. Det er hav av avstand mellom Gunnar og meg, både i tid og evner. Men i det diktet eg deler nedanfor kjem det fram at han, sjølv etter 17 utgjevne diktsamlingar, stadig ikkje ser seg sjølv som ein av dei poetane han beundrar. Berre sjå korleis han omtalar det han sjølv driv med i dei to første linjene og korleis han skaper eit idealisert bilete av “dem” som “ar”:

(Poeterna)
Och gör ju sitt eget
och något streck har ritat
man ser dem de – är
de fladdrar för ögonen
de är ljus och där de
eller gnistrar
är annorlunda
de kommer med ögon, och – ser
tappar ögonen
att dans trår sig samman
att stjärnorna flyger
att jords boskaps diamant.

(Ett blyertsstreck, 1951)

Legg att eit svar

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com logo

Du kommenterer no med WordPress.com-kontoen din. Logg ut / Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer no med Twitter-kontoen din. Logg ut / Endre )

Facebook-foto

Du kommenterer no med Facebook-kontoen din. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer no med Google+-kontoen din. Logg ut / Endre )

Koplar til %s