Pass for ein nasjon som ikkje fins

Aukande tendensar til sjølvgode tankar om eigen nasjonal kultur i møte med innvandrarkultur er eit fenomen også i nabolanda våre. Den finske poeten og essayisten Peter Mickwitz (tidlegare sitert på bloggen mellom anna i  innlegget om ordet “du”) har skrive ei lita bok med miniessays, sitat og aforismar som ein reaksjon på aukande nasjonalisme i Finland: Passport Somaliland.

Somaliland er ein region av Somalia som erklærte seg som sjølvstendig i 1991, men ingen andre land har anerkjent Somaliland som ein eigen nasjonalstat. Mickwitz skriv litt om dette lille landet, kor språk eller religion ikkje er avgjerande for den nasjonale identiteten, men derimot kva klan du høyrer til. Vidare samanliknar han historia til Finland med historia til Somalia, berre at han kallar Finland for Suomalialand: Han viser at likskapane er påfallande mange. Men i dag er det altså slik at somaliarane, i Finland som i Norge, er den gruppa som blir sett mest ned på. Etterkvart rører teksten seg over i refleksjon rundt nasjon, kultur, identitet, solidaritet, historie og ikkje minst språk.

Spesielt interessant er det faktum at sjølve ideen om nasjonen stammar frå den tyske romantikken og så spreidde seg vidare i Europa:

Tyskland upprivet, söndersplittrat, nedbrutet av det 30-åriga kriget, Tysk kultur, tyskheten, dominerad under 1700-talet av det franska. Tyskland som Europas bakvatten, kulturellt och ekonomiskt. Den tyska romantiken och nationalromantiken som svar på frågan vad det betyder att vara tysk under sådana förhållanden. Finland som nation, som stat, som nationalstat är egentligen ett svar på frågan vad det innebär att vara tysk i slutet av 1700-talet. (s. 46)

Det er vel i så fall ikkje mindre sant om Norge. Mickwitz brukar altså historisk kunnskap til å setje notida i perspektiv, men er likevel svært skeptisk til historiefaget:

Historia kan inte vara föremål för någon vetenskap. Historia är språk, tid, ideologi och politik. Ungefär som poesi, men på en lägre nivå. (s. 26)

Historie er altså ein konstruksjon, ei forteljing om fortida som kanskje seier meir om tida ho vert skriven i.

Eg har sansen for Michwitz’ prosjekt, som kommenterer aktuelle tendensar i samfunnet ved å kombinere det ideologikritiske potensialet i litteraturen med faktisk kunnskap om historie og samfunn. Mickwitz strekk seg dermed mot sitt eige ideal om ein litteraur som ikkje er “god”, men “viktig”, utan at boka hans er dårleg, tvert om, men vekta er altså på tankane som vert utforska. Han har jammen også fått med eit lite spark til Knausgård idet han ønskar seg bøker som seier noko om det som er ansleis enn oss sjølve, ei bok som er “en smula. En bok som inte består av sex 500-sidiga delar.”

Til debatten som går i Norge akkurat no, om korvidt den “norske” kulturen er truga av innvandrararkultur og må vernast, fører eg til torgs desse to sitata, dei står godt utan vidare kommentar frå meg:

Tron på att det finns något som inte är multikulturalism – det vill säga tron på monokulturalism – är inte bara irrationell utan också hysterisk, och om man alls någonsin överhuvudtaget kan använda ordet “störd” så är det i det här sammanhanget.

Till och med på familjenivå handlar det om mångkulturalitet. (s. 14)

(…)

Den nationella vishetens grundstenar: självkritisk självbild och självironi – distansmedel. All vishet baserar sig på avstånd. (s. 15)

Kjelde: Peter Mickwitz: Passport Somaliland (Ellips förlag 2012)

 

Andre omtalar av Passport Somaliland:

Promenaden (omtale av Maj Misfeldt)

Lysmasken.net. Webplats för litteraturkritik.

 

Legg att eit svar

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com logo

Du kommenterer no med WordPress.com-kontoen din. Logg ut / Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer no med Twitter-kontoen din. Logg ut / Endre )

Facebook-foto

Du kommenterer no med Facebook-kontoen din. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer no med Google+-kontoen din. Logg ut / Endre )

Koplar til %s