døden

Ganske poetisk

Finst det eit mindre poetisk ord enn «ganske»? Eit keisamt, modererande ord fullt av atterhald, i sin karakter tvilande og lite presist, eit ord valgt i hastverk, i mangel på meir treffande skildringar og som retorikk betrakta ei fallitterklæring.

Samstundes må det vere eit av dei mest brukte orda i daglegtalen, nettopp fordi det så ofte er meir å seie om eit fenomen enn ein klarer å formulere kortfatta på ståande fot; ofte fungerar «ganske» som ei innleiande frase før vi utdjupar: «Det var ein ganske god film; det og det var bra, men så skjedde slik og sånn.»

«Ganske» er rett og slett eit ord som beskriv livet slik eg opplever det: Fullt av kompromiss, av praktiske løysingar som ikkje er perfekte, men «ganske bra». Og verre enn det; av taktisk tale, sjølvsensur og manglande idealisme. Det er så mange omsyn å ta, det ideelle kan fort forsvinne i jakta på dei praktiske løysingane som skal tene både eigne og andres interesser. Og så er det mangt det er ubehageleg å tenkje på, eller som ein ikkje har energi til å ta inn over seg, ein har nok med sine eigne kvardagslege problem.

Av og til, når eg tenkjer slik om meg sjølv eller andre, dukkar eit dikt av Gunnar Björling opp i tankane. Det er titteldiktet i boka eg skreiv hovudoppgåve om, Ett blyertsstreck frå 1951, og tar opp i seg mange tematiske trådar frå resten av samlinga. Boka handlar mykje om døden, om sorg og eksistensiell angst, men òg om sansing av det vakre i livet, først og fremst naturen.

Noko av det eg likar best med dette diktet, er nettopp bruken av det upoetiske «ganske». Nettopp fordi det seier så mykje om det ikkje-ideelle livet, det verkelege og vanskelege livet, der medvitet om døden ligg under alt, også under orda. Likevel misser han ikkje idealet av synet, det er nettopp det diktet strekk seg mot. Sjå om du ser det:

Vi har ett ganska stort hjärta
och vi har ganska mycken tid
men ingen ser tillfället brinna

Men ser morgonens sol Det väpnar av

Vi går inte purpurguldsol
men i flugklatschens mening
 en solstrålbrygds färg

Ett blodsmod under orden
ett blyertsstreck

Och allting och det var
och som i skeende
och var ett klarögt linjerent

 men allting krokigts raka vägar

Fra Gunnar Björling: Ett blyertsstreck, 1951

Utan dig tystnar världen och förlorar all mening

Eg blir ikkje ferdig med ordet «du», det har ei enormt sterk lading for meg. Du er så viktig, men kan òg vere så vanskeleg: Skjønar du kva eg meinar? Har eg skjøna deg riktig? Er du ulik meg på ein måte som gjer at vi snakkar forbi kvarandre? Er det noko du ventar av meg som eg ikkje gir deg? Seier eg for lite, eller er eg for ærleg? Det er spørsmål eg aldri kan leggje frå meg; dei er på sitt eige vis livsviktige.

Den finske poeten Peter Mickwitz, som eg har blitt kjend med gjennom Fria seminariet för litterär kritik (FSL), er også oppteken av det eksistensielt viktige og vanskelege i (den språklege) relasjonen mellom «eg» og «du». Han har fordjupa seg i filosofien til Emmanuel Levinas og Maurice Blanchot, noko som pregar tekstane i den lille, fine essaysamlinga Förlorat fra 2010. Gjennom tekstar om forfatterar som Franz Kafka, Clarice Lispector og Samuel Beckett reflekterer Mickwitz rundt skriving som eksistensielt prosjekt. Kanskje som ein «tribute» til Blancots fragmentestetikk, er det ovanfor dei løpande essaytekstane sett inn ulike tekstfragment, nokre henta frå ei poetikkordbok Mickwitz har sysla med, andre frå ei arbeidssdagbok. Det er mykje fint å seie om essaysamlinga, men her og no skal eg berre gjengi ein tekst som umiddelbart gav gjenklang i meg:

Du, till
Utan dig finns jag inte till, men hur kommer jag till med dig? Dialogiskt, i byte och förening? Eller asymmetriskt, i förlust och missförstånd, rentav i skilsmässa?

Om vi inte är två – vi – finns det inget språk, inget att säga, inget att förstå. Språk är meningslöst och omöjligt annat än i relation till någon annan. Samtidigt förvandlar du det jag säger och gör det til någonting helt annat, någonting som jag inte har någon kontroll över. Därför är vår relation asymmetrisk. Men eftersom du garanterar min existens – hela världens existens för mig – genom att du ger mig språket, genom att ge mitt språk en mening och riktning (till) finns jag inte till utan dig. Å andra sidan suddar du ut mig genom och med språket, som alltså inte existerar utan dig, det vill säga: samtidig som jag finns till tack vare dig; du gör det möjligt att tänka mig någon slags död, utan dig finns ingen död.

Mitt i «miget» finns et svart hål, tack vare dig, men också den omgivande, föränderliga och godtyckliga men ändå så verkliga substansen finns, tack vare dig.

Så, världen är inte beroende av mig utan av oss. Och för oss är du alltid den viktigaste, för du föregår: du ger mig språket, du ger språket en möjlighet. Utan dig är jag tyst, och utan dig tystnar världen och förlorar all mening.

(Gjengitt med tillatelse frå Förlorat. 4 essäer av Peter Mickwitz. Söderstrøms, 2010.)

Les bokmelding av Förlorat, skrive av Fredrik Hertzberg

Les forlagspresentasjonen av Peter Mickwitz

Ett evigt ofullbördat allt

I ein episode i sesong to av HBO-serien Bored to death, eg trur det var den første, får magasinredaktøren og levemannen George vite at han har prostatakreft og at det faktisk er ein sjanse for at han kan dø av det. Hans første reaksjon på det er: – I can’t die – I haven’t figured anything out yet!

George er i 60-åra, og kanskje den av karakterane som kjedar seg mest. Men eg skjønar godt kva han meinte; det kjennest som det er naudsynt å finne ut av eit eller anna, oppnå eit eller anna … Kva er det vi trur det er mogeleg å skjøne? På den andre sida: Kva er sjansane for at ein kjenner seg klar til å dø idet ein endeleg har «skjøna det»? På den tredje sida: Kanskje handlar det rett og slett om å skjøne at ein skal dø.

Om eg hadde hatt energi til overs, skulle eg ha skrive om Blanchot og Den andre natta, om meiniga vi stadig snur oss etter som Orfeus etter Evridike og om Verket, fiksjonen vi må ha for å leve, men som vi ikkje må gløyme er fiksjon. Men eg nøyer meg med å sitere Gunnar Björling nok ein gong, sjølv om akkurat dette diktet frå Ett blyertsstreck kanskje er skrive av ein annan:

Ett fragment är livet
ett evigt ofullbordat allt
ord blev ej sagt
stämma blev ej höjd
liv blev ei fullt
men dock – ett fragment så fullt
så ofullbordat skönt.

Livet blir vel på sett og vis «fullbördat» etter kvart, men da er vi ikkje lenger der for å oppleve det (fritt etter Epikur). So – deal with it, George!

Det är så, du sover

På ein vårleg langfredag kan det vel høve med eit dikt om døden; om det som blir borte og det som held fram.

(Erik Therman)

Det är så, du sover
ej är och där kalla jorden
blott ditt minne
och som tanke
ingen ser den
och att jordiskt ändar
där under vinterns träd
och vårens bäck
och helt sakta
minnen flyktar
men en tanke
än
och vaknar opp
i andra

Gunnar Björling, Ett blyertsstreck (1951)