poetikk

Saknets poetikk

Stryk ut, stryk
dig, ditt ord
stryk din
kontur, den kan du ej
förklara

Var vad du är
var den musik
var du, du själv
som en ordkonsert
var du, som en gömd
i världs stumhet
en drömd
konsert.

(Gunnar Björling: Där jag vet att du, 1938)

I mitt poesilandskap er det to fjell: Gunnar Björling og Georg Johannesen. Tonen i dikta deira er svært ulike, Björling brukar pathos der Johannesens dikt kan nærme seg satire. Likevel er begge illusjonslause idealistar, realistiske romantikarar; bak dikta ligg eit sakn, eit tapt eller uoppnåeleg ideal, eit tomrom orda ikkje kan fylle, men som dei likevel kretsar om. Av og til er tomrommet det sterkaste nærværet, og for Björling vart det til poetikk, som i diktet ovanfor. I andre dikt viser tomrommet seg i syntaksen:

Att finger berör dig
att värld står kring dig
att ett ljus att jeg ser dig.

– att dag står och himlar
och natten
och andas framför mig

Du
en hand och rör dig
ock blick tyckes
stilna.

(Op cit.)

Georg Johannesens roman Høst i mars må vere den sterkaste skildringa av kjærleikssorg som er skrive på norsk, samstundes som han gir eit politisk og eksistensielt tidsbilete av 50-talet. Det har eg skrive om i det lille bokessayet Tidsbestemt terror. Johannesen er retorisk skarpskodd og har ein absurd humor som eg elskar. Men ingen skriv så enkelt og sterkt om kjærleik og sakn:

Onsdag: Pubertet

I min barndoms hus fantes en dør
jeg aldri hadde lagt merke til:
Du gikk ut den døren

På en kafé satt du ved alle bord
Jeg gikk omkring
og fikk deg til å forsvinne

Alltid når veien er tom
tror jeg at du har gått den
Alltid er veien tom.

(Georg Johannesen: Fra Drømmeuke: Vellyst, Ars moriendi, 1965.)

… och något streck har ritat

Eg veit det er på tide at eg begynner å lese nyare poesi, men no er det eingong slik at dei dikta eg las og grunda på da eg skreiv hovudoppgåva mi stadig dukkar opp i tankane. Det er noko med Gunnar Björlings syn på verda og måte å tenkje på som eg kjenner meg igjen i. Det er hav av avstand mellom Gunnar og meg, både i tid og evner. Men i det diktet eg deler nedanfor kjem det fram at han, sjølv etter 17 utgjevne diktsamlingar, stadig ikkje ser seg sjølv som ein av dei poetane han beundrar. Berre sjå korleis han omtalar det han sjølv driv med i dei to første linjene og korleis han skaper eit idealisert bilete av «dem» som «ar»:

(Poeterna)
Och gör ju sitt eget
och något streck har ritat
man ser dem de – är
de fladdrar för ögonen
de är ljus och där de
eller gnistrar
är annorlunda
de kommer med ögon, och – ser
tappar ögonen
att dans trår sig samman
att stjärnorna flyger
att jords boskaps diamant.

(Ett blyertsstreck, 1951)

Å skrive dikt er det motsatte av taktisk tale

Eg har funne gull igjen, ord som forklarar kvifor eg elskar språk av eit visst slag, språk som åpnar opp i staden for å lukke igjen:

«Å skrive dikt er en lidenskapelig åndelig aktivitet som ikke ønsker å innordne seg et åndelig system. Har jeg en poetikk som jeg ønsker å utforske – så er det noe slikt som: Å skrive dikt er det motsatte av taktisk tale, det motsatte av taktiske svar på eksistensielle spørsmål – svar som sikrer seg retrett, svar som krever å ha rett. (…) Vi hører det på stemmen; det er taktisk tale. Hva er det som ikke blir sagt? Rommet rundt oss skrumper inn. I sammenhenger der språket i stor grad brukes taktisk, blir det vanskelig å puste. Inspirasjon betyr å puste, å trekke pusten djupt. Vi setter spørsmåltegn: Her begynner diktet.»

Det er lyrikar og omsetjar Hanne Bramness som seier dette, og ho gjer det klart for meg kvifor eg får ein sterk trang til å lukke øyrene for visse talestraumar; det er taktisk tale. Sitatet er henta frå teksten «Trenger lyrikken et forsvar?» som stod på trykk i Morgenbladet 29. juni, basert på ei forelesning Bramness heldt på Litteraturhuset i Oslo i juni i år. Forfattaren reflekterer rundt kvifor poetikk og forsvar for lyrikken ser ut til å vekkje meir interesse for tida enn sjølve lyrikken.

Symptomatisk nok handlar både denne og den forrige bloggposten min om formulerte poetikkar som har begeistra meg, ikkje om dikt av dei aktuelle forfatterane. Men slik er det: Eg er oppteken av mitt liv og den rolla språk spelar i det. Metaperspektivet er difor like interessant som litteraturen, slik spørsmålet ofte er like interessant som dei mogelege svara. Men skiljet er ikkje absolutt; refleksjonen om litteratur er ein del av litteraturen.

Utan dig tystnar världen och förlorar all mening

Eg blir ikkje ferdig med ordet «du», det har ei enormt sterk lading for meg. Du er så viktig, men kan òg vere så vanskeleg: Skjønar du kva eg meinar? Har eg skjøna deg riktig? Er du ulik meg på ein måte som gjer at vi snakkar forbi kvarandre? Er det noko du ventar av meg som eg ikkje gir deg? Seier eg for lite, eller er eg for ærleg? Det er spørsmål eg aldri kan leggje frå meg; dei er på sitt eige vis livsviktige.

Den finske poeten Peter Mickwitz, som eg har blitt kjend med gjennom Fria seminariet för litterär kritik (FSL), er også oppteken av det eksistensielt viktige og vanskelege i (den språklege) relasjonen mellom «eg» og «du». Han har fordjupa seg i filosofien til Emmanuel Levinas og Maurice Blanchot, noko som pregar tekstane i den lille, fine essaysamlinga Förlorat fra 2010. Gjennom tekstar om forfatterar som Franz Kafka, Clarice Lispector og Samuel Beckett reflekterer Mickwitz rundt skriving som eksistensielt prosjekt. Kanskje som ein «tribute» til Blancots fragmentestetikk, er det ovanfor dei løpande essaytekstane sett inn ulike tekstfragment, nokre henta frå ei poetikkordbok Mickwitz har sysla med, andre frå ei arbeidssdagbok. Det er mykje fint å seie om essaysamlinga, men her og no skal eg berre gjengi ein tekst som umiddelbart gav gjenklang i meg:

Du, till
Utan dig finns jag inte till, men hur kommer jag till med dig? Dialogiskt, i byte och förening? Eller asymmetriskt, i förlust och missförstånd, rentav i skilsmässa?

Om vi inte är två – vi – finns det inget språk, inget att säga, inget att förstå. Språk är meningslöst och omöjligt annat än i relation till någon annan. Samtidigt förvandlar du det jag säger och gör det til någonting helt annat, någonting som jag inte har någon kontroll över. Därför är vår relation asymmetrisk. Men eftersom du garanterar min existens – hela världens existens för mig – genom att du ger mig språket, genom att ge mitt språk en mening och riktning (till) finns jag inte till utan dig. Å andra sidan suddar du ut mig genom och med språket, som alltså inte existerar utan dig, det vill säga: samtidig som jag finns till tack vare dig; du gör det möjligt att tänka mig någon slags död, utan dig finns ingen död.

Mitt i «miget» finns et svart hål, tack vare dig, men också den omgivande, föränderliga och godtyckliga men ändå så verkliga substansen finns, tack vare dig.

Så, världen är inte beroende av mig utan av oss. Och för oss är du alltid den viktigaste, för du föregår: du ger mig språket, du ger språket en möjlighet. Utan dig är jag tyst, och utan dig tystnar världen och förlorar all mening.

(Gjengitt med tillatelse frå Förlorat. 4 essäer av Peter Mickwitz. Söderstrøms, 2010.)

Les bokmelding av Förlorat, skrive av Fredrik Hertzberg

Les forlagspresentasjonen av Peter Mickwitz